Skatten på snus - 50 miljoner mer ska in 2020

Finansdepartementet uppskattar att snusarna kommer bidra med cirka 3 miljarder kronor till staten i snusskatt under 2019. I november i år kommer regeringen med stor sannolikhet fastställa att skatten på snus höjs från 451 till knappt 460 kronor per kilo den 1 januari 2020. Detta innebär att snusskatten ökar med 20 öre från 9,0 till 9,2 kronor för en dosa på 20 gram, och staten får cirka 50 miljoner mer i intäkter.

Man kan fråga sig varför just 460 kronor i skatt per kilo snus är en rimlig nivå. Det finns åtminstone fyra huvudsakliga principer som är vägledande för att bestämma nivån på skatten på snus.

Den första principen är nationalekonomisk och handlar om att konsumenten ska betala för alla kostnader som följer med konsumtionen, även de extra kostnader som drabbar andra. I min ESO-rapport Synd och skatt försöker jag uppskatta snusandets extra kostnader för icke-snusare baserat på de skador som Folkhälsomyndigheten uppger att snusandet riskerar medföra. Syftet är inte att ge en exakt värdering, utan att uppskatta en absolut övre gräns för hur stora de extra kostnaderna kan tänkas vara. Beräkningarna landar i att snusare som mest kostar icke-snusarna drygt 600 miljoner extra per år. Detta motiverar en snusskatt på cirka 100 kronor per kilo snus, inte 460 kronor. Överbeskattningen innebär att snusarna netto bidrar med cirka 2,4 miljarder 2019 till statskassan.

Den andra principen värderar snus i ett större perspektiv där snus är ett substitut för andra nikotinprodukter, i synnerhet för cigaretter. Det är belagt att snus används för att sluta röka och att snus bidrar till att lyckas sluta röka. Rökning är mångdubbelt skadligt och kostsamt för samhället jämfört snus. Detta motiverar att staten bör försöka hålla ned skattesatsen på snus, särskilt jämfört med skatten på cigaretter. Eftersom en sådan ansats kan bidra till att minska skadorna från rökning förespråkas en lägre skatt på snus främst av anhängare av skademinimerande strategier inom rökning. Skattehöjningarna på snus sedan 2006 har dock gått i helt motsatt riktning, och skatten på snus har höjts betydligt mer än skatten på cigaretter.

Den tredje principen är återigen nationalekonomisk. Principen säger förenklat att det är ekonomiskt fördelaktigt för samhället med högre skatter på varor som är relativt okänsliga för prisförändringar jämfört med varor som är mer känsliga. Snus är ett exempel på en vara som är relativt okänslig för prisförändringar och bör därför beskattas högre. Det är svårt att beräkna exakt hur mycket högre skatten bör vara på grund av detta.

En fjärde princip kan härledas från den folkhälsopolitiska utgångspunkten att staten ska begränsa riskfaktorer för hälsan. Vägledande för snus är att ohälsa ska motverkas genom att begränsa riskerna med bruket. Folkhälsomyndigheten anser t.ex. att snus inte är tillräckligt utforskat. Således ska hälso- och sjukvårdens försiktighetsprincip samt principen om att inte skada vara vägledande. Folkhälsomyndigheten menar därför att det inte går att rekommendera snus som ett hälsosammare substitut till rökning. Detta i synnerhet eftersom det finns alternativ, t.ex. nikotinplåster. Resonemanget leder till att det i egentlig mening inte finns en för hög skatt på snus. Så länge det finns snusare och en risk att snusarna drabbas av skador bör skatten höjas. Om snus kan bidra till skademinimering inom rökning är i ett sådant sammanhang endast av begränsad relevans.

Man behöver inte vara ett geni för att förstå att de fyra principerna hamnar i större eller mindre konflikt med varandra. Att snus överbeskattas med 2 400 miljoner kronor 2019 (enligt princip 1) visar på att snusskatten till största del motiveras som en intäktskälla för staten (princip 3) i kombination med begränsning av snus som en riskfaktor (princip 4). Att snus kan bidra till skademinimering vad gäller rökning (princip 2) verkar vara helt ovidkommande för att bestämma nivån på snusskatten.

Finns det några utsikter för att skatten på snus ska sänkas i framtiden? Mycket talar för att det inte kommer ske inom överskådlig tid.

Snus kategoriseras i många fall tillsammans med de mest konsumentfarliga produkterna som finns. Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) lägger snus i samma korg som droger i sin årliga redovisning av drogutvecklingen. EU, internationella organisationer och svenska myndigheter klassar snus som en tobaksprodukt tillsammans med cigaretter. Snus drabbas därför av ”guilt-by-association”. Delvis med droger, delvis med rökningens mångdubbla skadeverkningar, samt delvis av att tobaksindustrin under lång tid förnekade skadorna från rökning. Höjningen av snusskatten med över 150 procent 2006-2007 var mot en sådan bakgrund lätt att motivera politiskt, särskilt när höjningen beräknades medföra mer än en miljard i ökade skatteintäkter.

Den nuvarande skattesatsen fungerar nu som ett mentalt ankare för politiken för vad som är en rimlig skattenivå. En sänkning måste motiveras av synnerliga skäl. Svårigheten ligger främst i hur en sänkning ska finansieras. Lägre statliga skatteintäkter från snus innebär nämligen att staten måste dra ned på utgifterna, alternativ höja skatterna, inom ett annat område. Detta betyder att ”vinnande” snusare ställs mot en ”förlorande” samhällsgrupp. Balansgången är svår och rubrikerna i tidningarna kan bli svårhanterliga. En sänkt skatt på snus kräver således en majoritet av orädda politiker som är välvilligt inställda till snus.

En sådan majoritet finns för närvarande inte eftersom riksdagen bestämt att snusskatten ska räknas upp automatiskt varje år. Det betyder att en höjning av snusskatten inte behöver föreslås, motiveras eller diskuteras politiskt varje gång den höjs. Skatten fastställs istället en gång om året av regeringen baserat på en matematisk formel. Det betyder i klarspråk att den politiska majoriteten lagt snusskatten åt sidan för att slippa hantera den.

Sammantaget är slutsatsen att en skatt på 460 kronor per kilo snus endast kan sägas vara rimlig utifrån perspektivet att den politiska majoriteten vill att den ska vara just så hög.

Om författaren

David Sundén är ekonomie doktor från Handelshögskolan i Stockholm och författare av rapporten 2019:2 Synd och skatt – en ESO-rapport om politiken inom områdena alkohol, tobak och spel. En rapport från Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi.