På Snusarnas Sida – del 1: Sverige

Atakan Befrits förespråkar skadereducerande nikotinprodukter i Europa och runt om i världen. I den här tvådelade artikeln kan du läsa mer om hans och alla snusares utmaningar, både i Sverige och globalt.

Smarta och frivilliga val

Hej alla läsare av Snusjournalen. Jag heter Atakan Befrits och jag arbetar globalt som förespråkare för mindre skadliga sätt att konsumera nikotin, jämfört med rökning.

De organisationer jag huvudsakligen är aktiv i internationellt är INNCO¹ (International Network of Nicotine Consumer Organisations) och NNA Sweden² i Sverige. NNA Sweden är en ideell förening som samlar alla som arbetar för att undvika förtida död genom smartare och frivilliga val. Det är också en plats för alla som kan se Sveriges lite unkna roll i att det ser ut som det gör globalt.

Jag får inte betalt av Snusjournalen för detta samarbete eller de organisationer jag företräder, jag tar heller inte emot stöd från tobaks- eller nikotinindustrin i övrigt. Det är alltså klart och tydligt att jag verkar helt inom ramen för artikel 5.3 i ramkonventionen om tobakskontroll³.

Varför har Sverige en unken roll? Och vad har det här med mig och mitt snus att göra?

Jo, Royal College of Physicians i Storbritannien släppte 2007 rapporten Harm reduction in nicotine addiction⁴. Rapporten har följts av flera andra rapporter, och 2016 var man så pass säker på sin sak att man hävdade att e-cigaretter på lång sikt inte kommer vara skadligare än 5% av riskerna och skadorna vi ser med livslång rökning⁵– antagligen ännu lägre än så, men det kan bara tiden utvisa.

I Sverige visste vi ju, tack vare snuset, om detta 30 år innan Royal College of Physicians räknade ut det själva – och vi har aldrig gett dem något stöd för att stärka deras budskap.

Jag vågar hävda att vi med säkerhet vet att de produkter vi har idag i Sverige är minst 98% mindre skadliga jämfört med rökning, och antagligen en bit upp över 99% bättre i skademinimering. Även ”det gamla” snuset var minst 95% mindre skadligt jämfört med rökning, det har vi i Sverige haft kunskap om sedan 1973.

Sedan 1973 borde vi i Sverige alltså ha forskat, och hjälpt andra länder, med frågorna nedanför. Egentligen är dessa de enda relevanta kvarvarande forskningsfrågorna inom området.

Hur pass långt över 95% skademinimerar snus, jämfört med rökning? Och hur pass nära ofarligt är det egentligen att snusa?
I vilken utsträckning leder snus till eller motverkar, rökning på individ och populationsnivå?
I vilken utsträckning motverkar snus rökstopp på individ och populationsnivå?
I vilken utsträckning bidrar eller minskar snusanvändningen totalt nikotinstopp och är det egentligen en relevant fråga för folkhälsoarbetet alls?

Vi vet med säkerhet vet att de produkter vi har i Sverige idag är minst 98% mindre skadliga jämfört med rökning.

Varför har vi inte sagt något?

Man kan verkligen hävda att Sverige haft ett stort internationellt folkhälsoansvar att berätta om kunskapsläget gällande dessa frågor. Vi borde helt enkelt ha kunnat följa hur nya rön och ny forskning påverkat bedömningen av snusets farlighet och påverkan på andra livsstilsfaktorer, precis som vi har för rökningen. Socialstyrelsen vet ju exempelvis att det i snitt dog 11881 människor om året av rökning mellan 2010 och 2012, medan siffran för snus är omöjlig att skilja från noll, åtminstone när man söker i samlade register och statistik.

Såvitt jag kan bedöma har noll skattekronor eller donerade pengar använts till att besvara någon av dessa 4 absolut kritiska frågor. Tvärtom till och med – Sverige har lagt ut miljardbelopp på fiffiga sätt att ducka ansvaret att faktiskt svara på dem.

Snuspriserna, snusskatterna, snuspolitiken, snusinformationen, snusinställningen i världen och ett kompakt globalt motstånd mot alla försök att effektivt sänka riskerna av nikotinanvändning. Allt detta är alltså, till stor del, ett resultat av att Sverige låtit bli att svara på dessa frågor på ett relevant sätt. Och nu, så här långt efteråt, är det nog lite knepigt att hitta någon som vill stå upp och säga: Vi har vetat att snus i princip är ofarligt i snart 50 år, men vi tyckte det verkade bättre för global hälsa att inte säga något.

Good cop, bad cop. Skyltar från Atakans arbete med skadereducerande nikotin ute i Europa.

Vad menar jag med Sverige?

Med Sverige och det internationella folkhälsoansvaret menar jag för tydlighetens skull de här aktörerna:

Jag menar Karolinska Institutet och UmU (Umeå Universitet) som är de viktigaste aktörerna från Universitetsvärlden.

Jag menar Socialdepartementet som i åtta år vägrat träffa civilsamhället och sätter på autosvar fem minuter innan de skickar långnäsa-dra-åt-helvete-email sista vardagen innan Ramkonventionens globala möte som inträffar vartannat år. Personligen har jag hittills hunnit bli snubbad 2014, 2016 och 2018 – trots att vi kontinuerligt erbjuder oss att träffas morgon, dag, kväll eller helg, till och med avbryta semester om det skulle innebära ett möte och möjlighet till dialog. Men icke.

Jag menar Socialstyrelsen. Socialstyrelsen träffade oss i april inför de nya riktlinjerna om ohälsosamma levnadsvanor. De löste iskallt det intellektuella problemet att nästan ofarligt snus faktiskt är tobak, genom att skapa en ny kategori och sätta snus som nummer fem på en lista som bara ska ha fyra rubriker enligt global standard. Snus blev därmed Sveriges 5:e mest allvarliga folkhälsoproblem, trots att snus på individnivå kanske är Sveriges 105:e eller 1005:e mest allvarliga hälsorisk.

Snus är dessutom en jättevinst för samhället i stort då vi har ojämförligt lägst rökning i hela den industrialiserade världen, och 50% lägre dagligrökning än närmaste EU granne⁶. Men – Socialstyrelsen träffade oss åtminstone, vilket jag absolut ger dem respekt för. Det är nog inte helt riskfritt att argumentera för ett möte med en organisation som är positiv till snus och e-cig.

Jag menar också Folkhälsomyndigheten (kommentarer fullkomligt överflödiga för levnadsglada) och Tobaksfakta med alla underorganisationer. Samt de ca 180 andra organisationerna som okritiskt (eller helt medvetet?) ställer sig bakom organisationen Tobacco Endgame. Endgame är kristallklara på snusfrågan: snus, e-cig, all white, chew-bags med mera får under inga omständigheter någonsin ses som en relevant, eller ens tillåten, metod att sänka skador av tobak och nikotin. Samtliga produkter skall motverkas fullt ut och stoppas eller försvåras/fördyras med alla medel tillgängliga. Alltså likställas med den största undvikbara dödsorsaken globalt – rökningen.

Läs mer

Nästa del kan du läsa genom att klicka på länken här nedanför. Där pratar jag om snusning ur ett globalt perspektiv.

På Snusarnas Sida – del 2: Globalt